PRESS

REVIEWS

20
NOV
2022

20
NOV
2022

Sydsvenskan

20
NOV
2022

Så här har ni aldrig hört J S Bach förr

Den företagsamme Johan Ullén har skapat ett nytt verk av Johann Sebastian Bach, ”Den oändlige” eller ”Den omätlige”. Det rör sig om en version av några

konsertanta verk där en violinsolist – den mot höjderna stigande Christian Svarfvar, svävar ovan en diskret stödjande filharmoni.

En ny skapelse träder fram.

Vad ska man säga om det? Det kan diskuteras! Tidigare har man inom musikalisk praxis talat om ”tidstroget” spel; sen har anspråken reducerats till ”historiskt informerat”. Ulléns estetik kan bejaka informationen – men han utgår från en frihetlig musiksyn, skapar ett alternativ och hoppas att det går an och slår an.

Han tycks ha en tidsanda med sig. Ett uppmärksammat fall är en ny Beethovenkomposition, hans sjätte pianokonsert; den består av titanens violinkonsert med solostämman överförd till en pianist.

Ett annat färskt exempel är Brahms ”Ein Deutsches Requiem” omarrangerad för manskör.

Hur går det med Bach? Vad saknar man, vad sätts i stället? Om man kokar ner frågorna till en enda: kan detta bli ”bra” musik? Mitt svar: ja. Bach utplånas ju inte av nyhetens behag. Han får samsas med nya ”hörvinklar”: eminent fiolspel, celesta toner, ett underbart largo, visartade tongångar och lekfull flykt. Bach finns kvar, en gud förklädd.

- Carlhåkan Larsén, Sydsvenskan

24
DEC

2022

Dagens Nyheter

Underbart är kort, heter det. Men vad händer om det underbara ögonblicket inte bara försvinner utan förlängs, upphöjs till en känsla av tidlöshet?

För Johan Ullén har denna tanke varit utgångspunkten i de så kallade ”omkomponeringar” av Bachs fyra violinkonserter som han gjort i samarbete med violinisten Christian Svarfvar.

På ”Infinite Bach” har duon dröjt kvar vid sina favoritställen - vissa melodiska teman eller ackordväxlingar - för att se vart de vill ta vägen om man lyfter bort dem från den räls som Bach gett dem i sina original.

Effekten som uppstår liknar en sammanfattande dubbelexponering av den kurs i formlära jag en gång gick i på Musikvetenskap i Göteborg. Den startade i Bachs violinkonsert i E-dur och slutade i Terry Rileys ”Dancing dervishes” och gick således från symmetriskt balanserad barock till berusat evighetslängtande minimalism.

I händerna på Svarfvar och London Philharmonic Orchestra låter det som i praktiken vore omöjligt att sammanföra faktiskt påfallande organiskt, naturgivet och flödande. Allt drivet av ett utsökt musicerande som med sitt temperament är långt ifrån den lite väl konceptuella karaktär som präglade tonsättaren Max Richters liknande omkomponering av Vivaldi för en del år sedan. Att ”Infinite Bach” redan blivit en hit på strömningstjänsterna känns självklart.

- Martin Nyström, DN

10
JAN

2022

OPUS MAGASIN

NYUPPFUNNEN BACH SJUDER AV LIV

 

Christian Svarfvars tekniska briljans skapar tillsammans med Londonorkestern en känsla av en fartfylld äventyrsfilm. Samtidigt finns 1700-tals kantorn Johan Sebastian Bachs trygga närvaro kvar. 

Baslinjen i d-moll konsertens inledande allegro-sats pumpar fram som om någon vore jagad genom en mörk olycksbådande skog. Andras satsens kända melodi utvecklas fram som en smäktande klezmerslinga till ett romantiskt svep innan den återkommer till baslinjen.

Det är oväntat men briljant.

Modet som Johan Ullén visar när han tar sig an Bachs musik på ett sätt som ingen annan tidigare gjort är tankeväckande och utmanande. Han hävdar med sina omarbetningar att grunden i musik är en "bra" melodi. Hur en kompositör orkestrerar eller fyller ut mellanrummen är sekundärt. För det här är fortfarande Bach i sin renaste form - men ändå inte.

Carl-Henrik Malmgren, Opus Magasin

12
JAN
2022

Aftenposten

3 anbefalinger for nyåret

 

Christian Svarfvar – Infinite Bach. En svensk overraskelse dumpet ned i innboksen min i julen, nemlig denne energiske rekomponeringen av Bachs fire fiolinkonserter. Det er Johan Ullén som står for bearbeidelsen, og det svinger av den. Tenk Max Richters versjon av Vivaldis «De fire årstider», bare mørkere og mer urban. Eller Vikingur Olafssons «Bach Reworks», bare mer dansbart.

 

Ullén har tatt Bachs partitur og blandet inn elementer av filmmusikk, minimalisme og popestetikk, men det låter alltid mest som Bach.

 

Svarfvar selv spiller med magnetisk tiltrekningskraft sammen med London Philharmonic Orchestra, virtuost og heftig. Spennende saker.

Maren Ørstavik, Aftenposten